Känslomässigt utnyttjad!

Att vara mig just nu känns inte alls så lätt.
Känns precis som om att jag behöver välja mellan mitt egna välmående och att ha kvar en vän.
Kan säga att denna så kallade "vän" "utnyttjar"mig känslomässigt med sina förbaskade problem.
Denna vän hör enbart av sig när den/det har problem, vägrar att svara telefonen, svara på sms...
Sen att denne vän säger till mig att komma för att hälsa på för att den saknar mig känns lite sisådär med tanke på att jag lik förbannat inte kan komma till denne för att ens ta en kopp kaffe eller liknande.
Det måste alltså smygas med att man ska umgås med mig. Och jag är inte riktigt med på de noterna. Det får ju mig att känna mig mindre värd. OCH Varför skulle jag vilja umgås med någon i smyg för att ens partner ogillar mig. Det är deras problem inte mitt.  Vill denne så som denne säger umgås får denne umgås med mig på stan utan att smyga.  Tycker inte att denne ska behöva smyga känns lite som en slags "otrohet".
Accepterar inte partnern att denne umgås med mig så får väl denne toffla för partnern eller helt enkelt ta ställning och säga vad en själv vill! Är så jag skulle gjort om jag var i dennes situation. Orka med "dagisfasoner" för där hör det hemma. 
Tycker inte att man är en bra så kallad vän om man skall låta ens partner bestämma om vi får umgås eller ej.
Sorry, nu har jag tröttnat på detta och tycker att det är lite av en fittig stil att inte kunna stå för att denne vill umgås med mig.
Då säger jag bara: Tack och hej!
Kommer att köra dennes egna stil. Alltså att ej svara telefonsamtal samt sms. Tills denne fått känna det vad jag faktiskt känner. För jag tror inte denne riktigt fattat hur illa denne behandlat mig hittills. Och tro mig att det jag nämnt här är dock bara en bråkdel av allt. Vill egentligen bara vräka ur mig all skit men väljer att inte göra det.

Detta är någonting jag kommer ta upp med människan så fort den ringer för jag tycker inte att detta är okej!

Puss och Kram! ♥♡♥