Tog en liten funderare!

I natt så låg jag och tänkte. 
Både det ena och det andra dök upp i mina tankar. 
Tankar om vad som kunde hänt om jag gjorde annorlunda.
Saker som att vara mera förlåtande än vanligt.
Blev visst lite ledsen över att jag förlorat två underbara vänner. 
Ja, jag erkänner att det är mitt fel allt ihop.
Till exempel så dök tankar om mitt ex Jocke från Göteborg upp. 
Tänk om jag aldrig hade varit så pass elak mot honom. 
Tänk om jag aldrig var otrogen, hade vi fortfarande 
varit tillsammans då, hade vi varit lyckliga?
Det är eviga frågor det. 
Saken är den att Jocke förlät mig två gånger för otroheten. 
Dock inte den tredje gången.
Jag vet att jag inte förtjänar honom och han inte mig. 
Han är värd så mycket bättre än vad jag var då. 
Jag älskade Joachim så otroligt mycket. 
Han var mitt allt, men ändå så strulade jag till det. 
Kan inte förlåta mig själv för det faktiskt. 
Är bara glad över att jag förändrats till något lite bättre. 
Visst det lilla förhållandet jag hade i somras höll ju inte alls 
på grund av min otrohet också. 
Men grejen är den att allt var så annorlunda med Johan. 
Jag älskade aldrig honom på det sätt jag kanske borde. 
Sen var det väl det vanliga... distansen gjorde det så svårt. 
Samt att jag misstänkte otrohet om honom. 
Vilket jag fick bekräftat efter att jag talat med en av hans vänner. 
Johan är någon jag verkligen inte saknar. 
Däremot saknar jag en annan så otroligt mycket.
En kille som va en av mina bästa vänner tills jag totalt SCREWD IT UP.
Det var en kille jag hade väldigt bra och starka känslor för. 
Misstolka inte känslor... Han var en vän. 
Eller jag venne riktigt?
Är dom ett stort jäddra frågetecken när det gäller honom. 
Tyvärr får ni inte veta hans namn. 
Anyway, så kunde vi på något konstigt sätt råka
säga samma sak samtidigt. 
Och detta skedde ganska så ofta om inte dagligen. 
När vi träffades efter att inte sett varandra på jätte länge
så hade vi som någon speciell ögonkontakt som kändes lite awkward.
Awkward som i att vi ville kyssa varandra, men för det så 
vet jag ju inte vad han kände för mig. 
Minns den dagen så väl.
Vi båda hade varit bortresta och inte setts på ca 2 månader. 
Jag åker hem till honom, vi ses. 
Vi står i hallen, har ögonkontakt som va awkward.
Men slutade i alla fall bara med en kram. 
Varför just bara en kram så tror jag att det bara blev så 
för att vi var hemma hos honom och hans föräldrar var där. 
Dem är väl lite emot detta homo bi trans queer grejen.